språkförbistringar

En dag frågade en tjej som jobbar med oss (som är halvitalienska) helt förvånad, efter att ha känt mig i veckor, om jag inte var italienska?! Det borde hon väl kanske ha hört tycker man, eller åtminstone anat nåt med tanke på att jag fortfarande är linblond trots att jag börjar närma mig yngre medelåldern. Hur som helst blev jag skitnervös att prata med henne efter detta utalande. Jag menar, har jag pratat så klockrent (jag tvivlar) hittills så vill jag ju inte börja fela helt plötsligt. Men när man koncentrerar sig hårt på något så är det ju som gjort att misslyckas. Efter idag behöver hon åtminstone inte tvivla på min nationalitet längre... Jag verkar dessutom helt ha glömt bort skillnaden på congiuntivo och condizionale, blandar friskt och chansar mer än något annat. Om jag inte minns fel var jag helt på det klara med det där för bara ett par veckor sedan....nu kan jag inte ens minnas om det är rimligt att blanda ihop dem eller om det är två helt olika saker...