*uscc*

Åh! Jag skrattade så jag nästan grät idag på jobbet! (Det är lite svårt att förklara dialogen som utspelades då det bygger på Hur jag pratar, snarare än Vad jag säger...men jag ska försöka.)
Det ringde hur som en helst och det var en mycket pratglad kvinna i andra änden av luren. Jag fick knappt en syl i vädret men lyckades vi ett par tillfällen hmma och hålla med på ett jakande sätt som fick henne att hålla igång. Plötsligt avbryter hon sig och frågar:
-"Var kommer du ifrån? Ja, jag menar vad är du av för nationalitet? Svenska??"
-"ja..!" utbrister jag förvånat. (De allra flesta italienare förutsätter annars att jag är engelskspråkig (engelska/amerikanska) dels då det är vanligare med den sortens utlänningar i Rom och dels såklat för att jag jobbar på en engelsk/italiensk skola.)
-"Ja, jag tänkte väl det! För du *uscc* pratar *uscc* pre- *uscc* cis *uscc* som *uscc* min *uscc* vän- *uscc* nina!" Vid det här laget andas kvinnan in på varenda stavelse, precis som vi svenskar från mellansverige anser att norrlänningar gör (och precis som italienare uppenbarligen anser att vi svenskar i allmänhet gör!). Jag brast ut i nästintill okontrollerat skratt och ägnade sedan resten av dagen till att lyssna på mig själv när jag pratade.

Det här påminner mig också om första gången som Gianni träffade min mamma och efteråt frågade lite försiktigt:
-"...ehh..har hon astma, din mamma..?"
-"nej, vaddårå?"
-"ja, hon verkar ha så svårt med andningen när hon pratar..."