tålamod

Jag ska ha utvecklingssamtal med en av mina chefer på jobbet på måndag. (Nej, ni har rätt, han är inte italienare, det är han alldeles för modern för!) För att förbereda mig har jag fått ett tiotal frågor som jag skall fundera över innan samtalet, frågor som:
"Vilka uppfattar du som dina huvudsakliga arbetsuppgifter?"
"Vad är det roligaste/tråkigaste på jobbet?"
"Vilka var dina mål, även icke jobbrelaterade, för ett år sedan och hur har du lyckats uppfylla dem under året?"
"Hur skulle du, respektive din chef, kunna förbättra din arbetssituation?"
"Hur har du utvecklats under det senaste året?"
På den sista frågan har jag bl.a. svarat att jag har fått större tålamod, något som inte bara utvecklats det senaste året, utan sedan exakt två år, en månad och 5 dagar tillbaka. Jag minns att jag för bara ett par år sedan kunde få panik av att köa på ICA, jag fick hjärtklappning och började svettas av långsamma köer, långsamma rödljus eller av att sitta stilla för länge i väntrum. Medan jag idag, en helt vanlig dag (nåja...), ägnat närmare bestämt 6 timmar åt just väntan...Det började i morse när jag gick till doktorn (nej, jag är inte alls sjuk, vill bara komma till rätta med mina utslag). På tisdagar är mottagningen öppen 09.00-12.00, jag kom dit 09.05 och skrev upp mig på väntelistan. Sedan läste jag en tidning med hästannonser, tittade igenom en fotobok som hette "så ser livet ut 2019" (om man ska lita till den så kommer livet se ut som ett gäng kretskort, för det var det 85% av bilderna visade), lyssnade på lite italiensk pop i Giannis ipod, gick på toaletten, läste en tidskrift från WWF och en damtidning, och så var det min tur och klockan hade hunnit bli...12.05!!! Jag skojar inte...jag satt 3 timmar i ett väntrum och övervägde inte ens att skita i alltihop och gå därifrån. Är det det här som kallas själsligt lugn, eller har jag blivit avtrubbad av det långsamma italienska systemet? Jag kanske borde söka hjälp...hos doktorn...i morgon kanske?